﻿— för dem ſtod den öppen, deras fötter
woro fria och hon blef enſam qwar i ett
öde enahanda, der ingenting mera fjettrade
henne. Hwarför hade hon aldrig förut tänkt
på att det en gång måſte blifwa ſå, att det
owilkorligen ſkulle gå ſå — — hon hade
aldrig tänkt derpå — — han, den äldre,
allwarlige mannen, hade ſå wänligt ſänkt
ſig ned till henne, med ſå warma, faſta trå=
dar omſpunnit hennes lilla oerfarna hjerta
— hon hade ſkådat upp till honom i orubb=
lig tro, i tron på en ewig waraktighet —
— den förſta ungdomen känner ännu icke
till wexlingar och förändringar — och nu
låg allt der krosſadt, dödt, förſtördt wid
hennes fot — han reſte — och hans der=
waro, hela denna gyllene, ſolglänſande tid
förſwann ſom en dröm, hwilken allt mer och
mer förbleknar och öfwergår till en kall, grå
werklighet. Hon kunde ännu icke bära det,
hennes glödande längtan efter lycka upp=
reſte ſig inom henne; — hon ſkulle wända
om, ſöka honom, ännu en gång fråga ho=
nom om han werkligen aldrig, aldrig åter=
wände, om hon aldrig ſkulle återſe honom.
— Hon ſtod plötsligt ſtilla — en häſtig
blodſtröm forſade till hennes tinningar, det
war ſåſom ett haſtigt uppflammande elek=
triſkt ljus ſom genomkorſade hennes hjerna.
Det ögonblick, då hon ſå fattningslös, ſå
ſtel och tillintetgjord ſtått midt emot honom,
under det att Richard blott delgifwit henne
den enkla underrättelſen om deras afreſa,
ſtod nu klart och tydligt framför henne.
Hwad hade han wäl tänkt om henne, huru
förklarade wäl han hennes beteende — ja,
huru förklarade hon det ſjelf? War hon
ännu barnet, hwilket man förlät deß obän=
dighet och wanarter?